Mrs Ernie

Blev ett plötsligt uppvaknande idag när de ringde från jobbet och undrade om jag kunde börja tidigare då en av mina kollegor var sjuk. Visst, why not? Är klar och tar mig ner på 45 minuter. Sakta men säkert på morgonen inser jag att min förkylning har nått ett nytt stadie. Vid 12 tiden gick det helt enkelt inte längre, näsan rinner konstant, kan knappt prata o när jag gör det så hostar jag så det river i halsen. Jag ligger i soffan med en fleecefilt och har en STOR kopp te brevid mig.  Längtar tills min man kommer hem och kan ta hand om mig. Jag blir så himla ömklig när jag är sjuk. Men någon gång ska man väl få tycka synd om sig själv?