Mrs Ernie

Som ni har märkt så har jag inte skrivit jätte mcket om viktväktarna den senaste tiden. Det har gått lite trögt, eller trögt är fel ord. Jag har inte haft det som högsta prio helt enkelt. Men konstigt nog så håller det sig kvar i bakhuvudet. Har man väl fått in det så fortsätter tänkter liksom.

Även om jag har fått lite uppförsbacke jämfört med nedförsbacken jag har haft innan så är jag väldigt stolt över mig själv att jag har kommit så här långt än så länge. Jag kommer ligga lågt lite till under julstressen i alla fall, sen är det full fart mot nästa 20 kg. Yeah!

Det jag kan tycka är jobbigt är när man får frågan om hur det gick och så svarar man typ, jo jag gick upp 0,3 kg. Svaret är oftast då typ, Men det var ju bra eller det var ju inte så farligt.  Det är inte det jobbiga!
Det är en bra push att fortsätta.
Det jobbiga är att då ska jag alltid komma med en massa ursäkter. Jo, det var ju stressigt denna veckan eller det är så mycket just nu.

Ursäkterna är ju bara för mig själv. Jag vet ju själv varför det inte har gått lika bra, men ändå är det samma varje gång. Som att jag måste intala mig själv att det är okej.

Som hon på VV sa idag, kroppen behöver vila och komma i kapp ibland också.

Det bästa vore dock om jag aldrig gick upp och ändå kunde äta vad som helst, eller hur?

Så där nu har jag skrivit av mig lite till...